Allt om Avtal Sveriges största faktabank om avtal och avtalsrätt

Tvång och råntvång (28-29 §§ AvtL)

Om en person tvingas ingå ett avtal genom våld eller hot och detta upplevs som en trängande fara är denne inte bunden av avtalet. Våldet eller hotet ska vara så pass allvarligt att den personen som utsätts för detta inte ska ha något annat val utan måste ingå avtalet. Detta innebär i praktiken att en viljeförklaring helt saknas varför det är motiverat att bundenhet inte ska kunna åberopas, även i förhållande till en godtroende motpart. En godtroende motpart har dock i viss mån givits ett skydd. Om den utsatta parten inte underrättar den godtroende parten om situationen så fort råntvånget har upphört blir denne ändå bunden av avtalet som ingåtts under råntvång. Detta stadgas i 28 §2 st. AvtL.

I 29 § AvtL behandlas ett ”lindrigare” tvång där man kan tänka att den som utsätts för tvånget ändå har möjlighet att välja mellan flera alternativ, även om alla alternativen innebär obehag på något sätt. För att 29 § AvtL ska kunna tillämpas måste det föreligga ett orsakssamband mellan tvånget och rättshandlingen som företagits och att tvånget verkligen är rättsstridigt. Tvång eller ett hot som i själva verket inte påverkar en person är inte att anse som rättsstridigt. Om en person t.ex. hotar att avslöja en annan persons tvivelaktiga skattetransaktioner, så kan man tänka sig att den utsatte inte låter sig påverkas av detta då denne vet att denne har ”rent mjöl i påsen”. Vid ett lindrigare tvång enligt 29 § AvtL gäller huvudregeln att den utsattes motpart måste vara i ond tro om tvånget för att denne ändå inte ska bli bunden av det ingångna avtalet.

Relaterade dokument: