Allt om Avtal Sveriges största faktabank om avtal och avtalsrätt

Rättsverkan av förklaringsmisstag

Avtalslagen innehåller endast en regel som behandlar förklaringsmisstag. I 32 § AvtL stadgas att ett förklaringsmisstag inte är bindande om motparten insett misstaget eller om denne p.g.a. av omständigheter borde ha insett misstaget, dvs. är i ond tro. Detta innebär att om mottagaren av viljeförklaringen är i god tro bli avsändaren således bunden av sitt misstag. Denna regel behandlar endast viljeförklaringar men den kan ofta tillämpas analogt (dvs. genom att samma resonemang används utan att regeln är direkt tillämplig) vid andra former av förklaringsmisstag.

Frågan att besvara är om och när mottagaren är i god tro, vilka omständigheter föranleder att mottagaren kan anses vara i god tro. Om informationen i ett meddelande är att anses som anmärkningsvärd mot bakgrund av det normala, t.ex. ett marknadspris på en vara, är det sannolikt frågan om ett förklaringsmisstag enligt 32 §1 st. AvtL. I praktiken görs bedömningen om god tro i flera steg. Först måste meddelandets verkliga innebörd fastställas. Därefter måste en objektiv bedömning göras om huruvida det kan tänkas föreligga ett förklaringsmisstag. Slutligen måste en bedömning göras om motparten insett eller borde insett att meddelande på något sätt innehöll något misstag. Mottagaren behöver endast haft insikt om att det förelåg någon form av misstag, mer information eller förståelse än så krävs inte för att denne ska anses vara i ond tro.

I 32 §2 st. AvtL ges avsändaren en möjlighet att inte bli bunden av ett förklaringsmisstag trots att mottagaren skulle vara i god tro. Denna möjlighet kan dock endast utnyttjas om avsändarens meddelande har blivit förvanskat av en annan person än av avsändaren själv. Om avsändaren inser att meddelandet har förvanskats och därefter, så fort den får möjlighet, kontaktar mottagaren och förklarar situationen så är avsändaren inte bunden av sitt förklaringsmisstag trots mottagarens eventuella goda tro.